För du träffar inte där du vill ändå, tänkte jag idag då jag och Läckerbiten stod och talade med varandra bland folk. Som tur är stod Kollegan bredvid och talade lite med Läckerbiten hon med, så jag och Läckerbiten kunde titta varandra i ögonen och tala med ögonen om vad man gör på en Ö då det regnar..

Och sjön suger. Det stämmer bra det, för jag har legat däckad hela kvällen. Ska försöka resa mig från min position och hoppa i bingen. Det är ju hårt där ute i naturen.

Jag har skrikit flera gånger idag, eller vrålat som ett våp är mer med sanningen övverrenstämande. Har fiskat nämligen. Metat. Och har man som jag skräck för duvor, lösdrivande katter och andra djur ute i naturen, så innefattar detta även fisk.

 Givetvis fick jag napp flera gånger. Det var jag och kollegan och ett gäng till som fiska. Kollegan som är en van fiskare fick napp först. Strömming var det visst. Kollegan blev t o m fotograferad av förbigående fotograf där kollegan stod så coolt balanserandes ute på klipporna. Säkert fina bilder.

Lärarna på kursen hade fullt sjå med mig, för jag vråla som en dåre varje gång det nappa. Att dra upp fisken från vattnet är en sak, men när den kommer farande i luften i full fart mot en, vilt sprattlandes är det inte så kul.

En gång flytta lärarna på mig en bra bit ifrån de andra,  antagligen för att jag  inte skulle störa de andra, eller skrämma fiskarna. Jag tänkte "Jaha hur ska detta gå, om det nappar igen ?? "..... Läraren höll sig med mig ett tag, men sen kom trevliga kollegan och ställde sig en bit ifrån mig. Så läraren kunde gå.

Där stod vi två och metade i regnet, i full harmoni. Tills det nappa kraftigt på mitt spö eller vad det heter ... Jag ropade:  "Kollegan!!" ... "Hjälp!! .... Och drog  samtidigt upp en STOR (i mitt tycke) fisk som sprattlade för fullt.

"Kolleeeeeegan!!!" ropa jag igen, och kollegan lade ifrån sig sitt spö och börja gå mot mig, som i vildpanik hade dragit upp Hela spöt (de är lååååånga spön) rätt upp i luften, så det fastna i ett träd där högt upp. Så där uppe i luften hängde nu min Stora fisk.

"Vad gör vi nu då?? " sa jag till kollegan som hade fullt sjå med att hålla mungiporna i schack.

Sen räckte jag upp handen och Ropade på fiskemagistern som kom sättandes med mobilen i örat och som tittade på läget och lugnt sade till den han talade med: " Kan du vänta ett tag, vi har en innerstadsbrud som det nappar som faen på, som har satt fisken i trädet"...

Jag är ganska underhållande tror jag.

Jag har försökt att kliva ur sängen direkt då klockorna ringer på mornarna, och det har väl gått så där. På senare tid har jag kommit ur sängen 10 minuter efter att de ringer. Och det är bra för att vara jag.

Jag ligger i min säng och skiter högaktningsfullt i att det låter som om man bor inne i "Hesa Fredrik" runt omkring mig.

Mina grannar vaknar av mina klockor. Haschtomtarna under mig satte t o m en liten gul post it lapp på min dörr en dag, de bad mig undersöka vad det var för märkligt som lät som faaaaen varje morgon. Och om jag hittade vad det var som lät, kunde jag då stänga av ljudet?

Jag höjde givetvis alarmsignalerna. Till högsta.

Nu har jag försökt komma ur säng och upp för att äta frulle hemma. Men det går inte. Först för att jag inte kommer ur sängen (fast idag vakna jag 1 minut innan stora klockan skulle gå igång). Vände om och vägra gå upp. Inte en minut i onödan från sängen. Röker ju inte längre så jag kan sova minst 7 minuter extra på alla mina andra snooozminuter jag redan har.

Sen är jag inte är hungrig direkt på morgonen. Hur jag än försöker. Och jag är inte pålitlig, är alldeles för livsfarligt lagd med elektroniken, för att våga dra igång några som helst apparater här hemma tidigt på mornarna.

De senaste dagarna då LillPatton sakta har närmat sig Dårhuset har varje steg kännts tungt ju närmare Dårhuset LillPatton har kommit. Igår var det som en Gumisnodd, en sån där som Man har då man Hoppar BungyJump spännde i ryggen på LillPatton, för Dårhuset Utstrålar "DANGER" .... Det känner LillPatton Kraftigt.

Nog för att Semestern närmar Sig och Man är Trött och Sliten som Alla andra, Men detta Är något Helt annat. LillPatton tror att LillPattons StridsVilja och ÖverlevnadsNerv är Nere på Nästan Noll. Hela LillPattons  Kropp Skriker  antagligen HÖGT och försöker Väcka Försvaret i LillPAttons Kropp, så LillPatton inte helt Sackar Ner Takten.

Det Går inte att vara Oförsiktig  på Dårhuset, och att Inte ha Ögon i  Nacken, eller i Ryggen om man heter LillPatton. Det är i det närmsta att Betrakta som Förräderi. Och LillPatton tänker inte Förråda sig Själv.

 Dock så är LillPatton inte Mer än Människa. Då LillPatton och Rosy Cheeks stod utanför DårHuset i morse så Kände LillPatton i Hela sin Kropp att detta är FEL.  Så LillPatton hörde sig Själv säga Till  Rosy Cheeks :

"Vi Drar! Vi kan Dra! De saknar oss inte förrens om någon timma"....

En sån här har jag stått och pussat på idag. Det är för rart vad söta och gosiga de är. Luktar gott gjorde flickebarnet med. Satt så snällt i min famn där utanför jobbet då jag höll på att äta upp den lilla raringens söta kinder. Jag är faktiskt stolt låtsasmormor till detta vackra barn som jag höll i min famn, för jag "adopterades" som Mamma till mamman till detta söta barn för några år sedan. Som är söt som socker hon med.

En "adopterad" son har jag med. Han har jag fostrat så bra att jag numera klämmer en tår av lycka då jag hör hans historier där han går fram som en ångvält (en svärmorsdröms ångvält) men- ändock, han går fram som en en ångvält bland damerna. Han är söt som socker han med nämligen. Och stilig.

En gång i världen var han en toffel. Det är han inte nu. My work is done.

Helt sant.

Tänk om Läckerbiten på Jobbet såg ut så här. Då skulle jag inte få dessa plötsliga svettningar...