Min väninna har bestämt sig. Hon ska ha Han. Hon skall om någon vecka tillbringa en helg i en annan stad, långt härifrån, med en massa andra människor, med samma brinnande intresse för sitt arbete. Däribland dessa personer finns detta byte. Att min väninna är lite intresserad, det vet han nog, fast han har inte en blekaste om allvarlighetsgraden hos henne. De har umgåtts, så där lite då och då, men min väninna är -not satisfied! Jag tippar att han inte har en suck, eller ens en liten  liten chans att sätta emot henne, när hon drar på den stora trumman strax. 

Idag efter jobbet har jag rännt runt i affärer med henne efter kläder till den stora galakvällen, samt kläder till kvällen innan banketten, och kläder till dagarna innan kvällarna.  Fem ombyten allt som allt har vi jagat efter. Mina fötter är trötta. Jättetrötta.... Vi hitta lite kläder, men inte alls i närheten av vad som behövdes. Och sen skulle hon ha skor med, allt med klackar, klackar och klackar  i olika höjdgrad har jag skyfflat fram åt hennes näpna små fötter. Ett gäng stövlar hann vi (hon) pröva med.  Allt detta för att snärja en karl. Fokuserat fruntimmer vill jag säga. Är imponerad och vettskrämd av hennes beslutsamhet. Må sagan sluta som hon vill. Amen.

Vi har en ny chef. Han tror han är det bästa som hänt sen sedelpressen uppfanns. Jag kallar han dock för Vgurra, efter Gustav V, som vurpa vid kungenskurva för en herrans massa år sen. Ibland kallar jag han för  Kejsaren. "Kejsaren har inga kläder" menar jag då. För, i början  när Vgurra kom, så var det bara jag, och vår förra chef,General Patton, ( vår Patton var rak och tydlig, delegerade, informerade och litade och brydde sig om sina medarbetare. Ingen elaking. Men han var en hårding då det behövdes,och var inte rädd föra att styra upp idioter. Oavsett titlar). Vi såg varhän det barkade.  Mest såg och hörde general Patton som försiktigt lotsade mig i sina tankegångar om hur det skulle bli för Dårhuset, och inte minst för mig då Vgurra tog över styret.... 

Att ha en ledare, som ingen annan ser har för stora kläder på sig är tämligen frustrerande. Ännu mer frustrerande blir det då ledaren har mindervärdeskomplex (ja, han är under medellängd för män) och har problem med självgående  fruntimmer. ( Jag är mer  i personlighet som General Patton) och är hyfsat bra på att få folk att göra som jag vill. 

Så, Vgurras plan har från början varit att peta "lillPatton" (undertecknad)från hennes post. Det blev precis som General Patton spått... Vgurra har ljugit, försökt manipulera, och lillPatton har ifrågasatt lögnerna, eftersökt fakta, talat med de personer Vgurra har refererat till i sina lögner, serverat de korrekta fakta framför Vgurra och hans undersåtar (nyanställda som skall hjälpa honom uppfinna hjulen igen). Kanske inte så klokt av lillPatton att göra så, men hon är en stor troende av religionen härmed kallad  "Raka Puckar och Ryggrad". Vi är inte så många medlemmar, men det finns ett antal. Tyvärr allt för få på min arbetsplats.

Vgurra älskar mallar. Speciellt mallar som man laddar ner från nätet och gör om så att det verkar som om han själv har uppfunnit dem. Dessa mallar skall fyllas i gällande allt. LillPatton, som är en praktiker, har försökt förklarar att det inte går att ha mallar på denna arbetsplats gällande allt, har givetvis fått duktigt på moppo för att hon har vågat ifrågasätta. Så- LillPatton får inte ha med detta att göra längre, det som kräver mallifyllande. Det har en annan stackare fått på sitt bord, ihop med lillPattons nya chef. Den  nya chefen, vågar inte tala med LillPatton, utan att ha fått order av Vgurra om vad som skall sägas. Så han, Mähät ( som jag har döpt han till, fast, jag vill framhäva att han är snäll, precis som kossorna) steppar runt lillPatton och vet inte vilket ben han skall sätta i marken först, eller om han ska runda eller gå förbi lillPatton (Vgurra har antagligen inte instruerat). Själv förstår hon inte varför han inte bara går rakt fram och sätter ner det ben först som är bekvämast.

Det roliga i kråksängen är , att mallarna gällande det mesta av lillPattons arbete, är inte ifyllda. För det går inte....... förrens i sista stund, men se, då ändas all information, av omständigheter man icket kan påverka, ackack, precis som lillPatton sa... Inte kul för Vgurra.

En av de nyanställda överheterna, som skulle vara Vgurras sidekick, och gå i hans för stora kläder så han var borta från arbetet, kom, sågs en gång och sågs sen aldrig till. All personal undrade vad detta för ny överhet var, som de skulle vända sig till vid trubbel. Vissa var så modiga att de frågade Vgurra om detta, men.. då blev han arg. Och sa att den personen inte behövde visa sig. Alls! Det gick några veckor, sen informerade "den som aldrig sågs till", att den skulle säga upp sig. Min respekt den vann, äntligen en som sett, att kejsaren inga kläder har......

General Patton- vi saknar dig!

För att inte säcka ihop totalt och rulla fram som en sten överfylld med mossa då jag snart släcker ner mina cigg för alltid, har jag idag gett mig ut på en rask promenad då jag lämnade jobbet. 45 minuter i ruggit snabb fart (för att vara en sån slappsäck som jag är), och här sitter jag nu med duktigt ont i fötter, och bakom låren gör det ont med. Nästan pinsamt vad man kan säcka ihop, och det snabbt. För inte allt för länge sen höll man igång tre gånger i veckan. (Ettåetthalvtårsen). Sedan dess har jag helt förfallit. Ordentligt...

Mannen från vidderna ja, han var här igår. Trevligt som alltid. Möttes på stan, promenad, mat ute, sen hem hit.  Men, jag tänker avsluta. Ingen vidare action. Har försökt få mannen att knalla till doktorn och kolla läget, men känsligt ämne.  Han är ung, yngre än mig faktiskt, (passande yngre ålder, diffar på något år bara) och de skall ju inte ha problem tycker jag.  Boooring....

Man kan fråga sig varför jag då träffat mannen, men det är en trevlig prick. Och så har jag väl harvat på för att:

 1. Bekvämt 2. Hyfsat trevligt sällskap och 3. Tja.. var väl uttråkad..

Nu var det ju ingen jättelooove från någon av oss, men det var trevligt att umgås i de mörka vintermånaderna (2 ).  Och i o m att jag är som jag är så har jag haft annat sällskap med (skäms lite)....  Dock är det inte hyggligt, mot någon av dem så därav avslut med mannen från vidderna. Den andra får vi se hur jag gör med. Det är ju vår!

Så tycker jag inte om att gå ner till källaren. Är nog lite rädd banne mig. Kåken är från 1800 kallt något, och där nere ser det riktigt riktigt läskigt ut. Dock är det uppfräschat, men det hjälper inte fantasin. Tror att det ska komma fram spöken eller annat elände , typ råttor & skrämma livet ur mig. Tog mig iaf ner  idag med en kamrats hjälp, kartonger, resväskor, gamla datan, (var lämnar man den annars?) en mattjäkel och en gammal vinterjacka åkte ner. Dessa ting har stått i hallen lääänge, och i o m att mannen från vidderna kommer ikväll, så tänkte jag han skulle slippa slå tårna i det, som han gjort det senaste gångerna. Är allt bra snäll jag.

Det var fest igår här i huset. Det händer och det är inget som stör så farligt, man hör lite dunkadunka genom väggarna och golv. Vi turas om och stör varandra vi grannar här med fester, enligt någon egnhändig lag som funkar. Men- nu är det andrahandsuthyrning av lägenheten under mig,  sen något år. Det går  ca 1 år sen bytts innehavaren (na) ut. De som bor där har sjalar. Palestinasjalar alltså. Har aldrig sett någon av dem som bott där utan en (i deras tycke) elegant palestinasjal runt halsen.Spelar ingen roll om det är en het sommardag, eller vinter. Sjalen är på plats.

Det är vanliga Svenssonungdomar som är lite för mycket kompis med haschhaschismusik. Typ techno, house och allt annat som jag inte vet vad det heter, men sånt som svänger för dem som röker på eller, inte mår så där riktigt bra. Inte en bastakt alls som man kunde hålla takten till så man somnade. Och så var det givetvis någon av palestinasjalarna som "sjöng", kompandes med gitarr (det är lyhört här). Lät väl mer som en plågad katt.

 Ägarna  till huset är rödvinsvänster från djupaste inlandet och hyr bara ut till familjen eller bekanta. Så här  på fina gatan har vi andra hyresgäster verkligen fått lära oss att rödvinsvänster+pengar+ helt plötsligt vara i en storstad=  ger utslag i behov av att röka på samt att delge omgivning sin taskiga musiksmak.

Tack och lov för öronproppar!

Vakna  i morse och drog på radion på min vanliga morgonkanal (reklamfri). Retar bara upp mig på all usel reklam annars. Trodde jag hamnat på någon religös kanal. Kom sen på det var helgdag och stängde av eländet efter att ha försökt lyssna medans jag drog på kaffet.  Människorna som talade skorrade alla på olika  ohörbara dialekter och vissa kunde inte uttala bokstaven "R".  Brrr... I rena förskräckelsen så tog jag en cigg. Det skulle jag inte ha gjort, så nu är jag irriterad på det. Men jag verkar småirriterad tycker jag allt, retar upp mig på morgonradion. Fasen- det kanske funkar detta med att ha dragit ner på ciggen! Lär väl visa sig...

Ikväll är det dejt med mannen från vidderna ( bor utanför stan och kör ibland traktor).  En gammal repris som återuppstått. Mer om han senare,

Släktlunch igår, och en del av de ingängade släktingarna var med. Damen i den familjen har fastnat i tidigt 80- tal, och det är alltid lika kul att se vad hon har för kreationer på sig. Igår var det något brunt och blått med axelpuffar, kedjor eller blixtlås, såg inte riktigt, men jag tror det var en mockajacka. Oerhört stilsäkert. En annan är ju inte vare sig hipp eller ultratrendig, men, va faen...

Trappat ner lite småduktigt med ciggen, funderar på att köpa sån "låtsas cigg" på apoteket, så jag har något att hålla i och kan låtsas röka då suget anfaller. Måste antagligen börja röra på mig ordentligt med, annars kommer jag rulla fram fortare än snarast. Men vad göra? Hatar att trängas på gym, eller simma sakta efter andra i bassängerna. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och sätta fart. Annars får jag doktorn efter mig ännu mer.

 Banta är inte riktigt min grej, gillar att äta. Sett hur kompisarna bantat genom åren, de äter bara kycklig, dricker soppor , frukt, ägg och allt vad det är. Sen slutar de snabbt. Och börjar om igen någon månad senare. Och förpestar sin omgiving med sitt "glada humör" under bantningen. Och de rökte inte....

Nu ska jag försöka laga dammsugaren jag tappat i golvet, någon moderna sak med behållare istället för dammpåsar som skulle vara så bra. Jo tjena..

Jag tillhör den stackars lilla skara som går och står mycket på sitt jobb. Så när jag väl lämnar arbetet med ömmande fötter så vill jag helt enkelt inte GÅ mera. Men, är man beordrad så är man.

 Förra veckan gick jag tre gånger, efter jobbet. De andra kvällarna hade jag annat för mig,  trevligare saker som att b la hälsa på lite kamrater. Som jag INTE gick till. Utan åkte kommunalt. Nån jävla måtta får det ändå vara.

 Så fort stadiet av irritation över att man är tvingad till detta har lagt sig, är det bara att Gilla läget och sätta fart på Dödfläsket, trots ömmande och värkande fötter. Det som Inte Dödar- Härdar. Sen är det en massa jädra idioter i vägen som man ska reta sig på. Och att man har en handväska att kånka på. Men att veva runt med väskan, som jag gör, där jag tar mig fram,är säkert bra för fysiken.

 Vid detta laget börjar det faktiskt bli lite trevligt att vara ute på en rask promenad. Det är då när jag närmat mig de mer avfolkade ställena i stan, och man börjar njuta av fågelsång och tystnad. Tills några kaffelatte morsor i svarta trikåer och svarta solbrillor och i skor från StarWars kommer ångandes, med barnvagn och hela kittet med större ungar och annat löst folk i släptåg. Sen kommer joggarna, hundfolket med lösspringande hundar...

Jag behöver walkingskor och bättre musik i hörlurarna. Eller sån där avslappniningsmusik.